... är att det inte finns några fattiga människor i Indien! Det berättade nämligen en tant för mig idag på jobbet. Hon tyckte att Indien borde vara ett förträffligt land att åka till för där finns det ju inga fattiga människor.
Tänk vad mycket det är jag inte vet, jag trodde ju nämligen att det närpå var tvärtom. Undra just vad annat jag har fått om bakfoten...
Nu undrar ni kanske varför i hela fridens namn vi pratade om Indien och inte om Britt-Kajsa i torparöset (inte så konstigt att vi inte pratade om henne i och för sig eftersom jag hittade på henne i detta nu, men ni fattar vinken, eller?), eller något annat lite mer geografiskt närliggande.
Jag skulle tro att förklaringen någonstans bottnar i min stora mun. Idag har den nämligen gått i ett. Öronen tröttnade nästan tillslut och ville bara skrulla ihop sig och ramla av för de blev så fasligt trötta på allt tjatter.
Är det bara jag som kan bli allmänt trött på mitt eget pladder eller finns det andra som också lider av denna åkomma?
Det konstiga är att när man verkligen , verkligen vill prata (som när man vill imponera lite på någon ni vet och komma med en sådan där klyftig kommentar) då kommer det minsann inte ett pip! Då är det precis som om någon har varit i bustagen och limmat igen mina läppar med superlim. Undrar varför det ska behöva vara på detta viset?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar